The Monologues of the Master

Igårkväll fick jag ett meddelande från min broder om att han hade stukat foten. Eftersom jag låg och sov kunde jag dock inte besvara det, men det tänkte jag ringa och göra idag. Det har jag dock inte hunnit för min moder ringde nyss och berätta att grabben hade brutit foten när han var ute å åkte på sin nyinköpta moped. Tråkigt tråkigt, men det mest chockerande i hela historien är att efter att ha brutit foten gick grabben och sov som vanligt och han hade inte en tanke på att åka till sjukhuset förrän morsan fick se foten och insisterade på att det var ett måste! Det kallar jag för en sjuk smärttröskel helt i nivå med Jabbas klassiska stukning i militären där han istället för att ge upp och begära hämtning gick med en stukad fot i tre mil och sen fick läggas in på sjukhus.

På andra änden av skalan har vi när Tysken stukade foten  och grät nåt enormt över det hela och genast stack till sjukhuset. Sen gnälldes det om foten i flera veckor.

Så vilket är då att föredra? Inget av alternativen! Pinsamt att böla en massa över en stukad fot, och självdestruktivt att inte förstå att ett sjukhusbesök är att föredra vid en bruten fot!

// Mastern