The Monologues of the Master

Igår kom jag på den tveksamma tanken att det var bättre att föregå än att föregås på frisyrfronten. I klartext att jag skulle klippa mig innan mitt hår ser allmänt risigt ut. Begav mig till en frisörsalong och fick det mystiska och obegripliga infallet att faktiskt lyssna till frisörskan åsikter om håret istället för att köra mitt eget race. Frisörskans synpunkt var att jag inte borde ha långt nackahår eftersom mitt hår är alldeles för vågigt och rufsigt för att passa med längd. Eftersom detta påstående rent objektivt sett är riktigt sa jag åt frisörskan att det gick bra att klippa nacken kort om detta var fördelaktigt för mitt utseende.

När nackahåret var borta kände jag kalla kårar av obehag då denna självdefiliering gav ett föga smickrande resultat, inte helt olikt det Emos och diverse annat pack ådrar sig genom piercingar och skärsår! En otäck känsla av att torkan kommer förlängas i tre månader (uppskattat tid för nackahåret att växa sig snyggt) av detta svek mot min man, har uppfyllt mitt sinne. Finns det inga potentiella ljuspunkter i detta vintermörker då? Jo två kan skönjas

• Merparten av fjolårets ragg ledde ändå till någon form av obehag, så en torrperiod för undertecknad är inte lika obehaglig som den vore om man annorledes lägrade playmates.
• Ödet kanske gör så att en playmate attraheras av min defilerade frisyr, och får jag ligga snyggt skiter jag väl i hur mitt hår ser ut.

För den som undrar hur håret ser ut ger nedanstående bild på undertecknad med broder svaret, att jag ser allmänt mongo ut på bilden beror dock mer på svårigheten att fotografera sig själv.



Sist jag hade ganska kort hår så påstod diverse turkar att jag liknande James Bond (Daniel Craig versionen) och Bond får förvisso ligga. Det får säkerligen Daniel Craig också men där beror det nog mer på pengar och berömmelse än på val av frisör.



Om vi bortser från skillnaden i inkomst och berömmelse kan det vilket konstateras att Mastern åtminstone behöver sola för att höja sin score.


Så till något helt annat. Idag färdades jag i bil 5 timmar för att äta lite, sura i några timmar med några andra surpuppor och sen sitta 5 timmar till i bilen på vägen hem. Jag var kort och gott på min farmors begravning.  Min syster, den av dem som under min gymnasietid gick under bloggnamnet "Den Fete" närvarade inte under begravningen. Hon smet istället undan med en nästan parodiskt dålig undanflykt. Ty förra veckan så hade hon tagit fel på begravningsdag och skicka följande SMS till fadern "Alltså jag kan tyvärr inte närvara på torsdagens begravning då jag har en läkarundersökning som inte går att boka om" farsan svar blev ju uppenbarligen "Det är ingen fara, begravningen är på onsdag!" Så i morse ringde såklart syrran och hosta lite om att hon var "väldigt sjuk" och inte kunde närvara. Genomskinligt? Oh ja! :) Hade jag kunnat göra samma sak? Nej ty jag är arbetslös och snyltar för mycket på mina föräldrar, för att riskera att reta upp dem med så genomskinliga bortförklaringar.

Sen tycker jag hela begravningskonceptet/traditionen som är i bruk är sjukt värdelös. Om nu folk ska släpa sig långväga för att närvara vid en ceremoni då ska man ju göra något bra av det hela! Det enda raka vore ju typ att man ställde till med en stor och minnesvärd fest där hyllande av den dödes livgärning står i fokus! För jag menar sörja sina döda de behöver man inte samla en massa folk att göra, böla kan man sitta hemma själv och gör det är ju ändå så jävla trist och oinspirerande. Nej en rejäl fest och en rejäl salut till min ära, så vill jag bli hyllad den dag jag lämnar in!

// Mastern